Jordbruket

Spanien på 1930-talet var ett jordbrukarland. Trots den dåliga jordmånen och det torra klimatet. Jordbruket var på det hela taget väldigt ineffektivt och föråldrat. Djur användes i liten omfattning p g a foderbristen. Jordbruksmaskiner existerade knappt. Många jordbrukare slavade hela sitt liv på ofruktbara jordar. Vatten och bränsle upptog betydligt mer av böndernas tid än det gjorde i norra Europa. Långa avstånd mellan byarna var också ett problem och kommunikationsmöjligheterna var under all kritik. Primo de Rivera hade ju försökt att förbättra läget genom sina järnvägs och landsvägs projekt, men de hade inte lyckats tillräckligt bra.

Men hur svårt läget än var för jordbrukarna var de ändå den största gruppen i samhället. De svarade för ca 2/5 av den spanska nationalinkomsten 1930, trots att de flesta arbetarnas löner inte gav dem tillräckligt för att köpa sig mat.

I maj 1931 lade den radikale socialisten Largo Caballero fram ett förslag som skulle förbättra arbetarnas situation. Åtta timmars arbetsdag skulle införas. En ny lag som tvingade godsägare att söka arbetskraft i den närmast omgivningen först. Lönerna skulle sättas kollektivt och om man inte kunde nå någon överenskommelse skulle arbetsministern avgöra frågan. Man började också lägga ner arbete på den nödvändiga jordbruksreformen, men detta försvårades av förhandlingsproblem i regeringen. Socialisterna ville ha en långtgående och slutgiltig lösning på problemen medan radikalerna inte kunde finna sig i att man beskattade jordägarna. Tillslut nådde man fram till en uddlös kompromiss. Largo Caballero kallade denna, med rätta, för "ett huvudvärkspulver för att bota en blindtarmsinflammation".