Kriget

Länge hade upproret varit kännbart. Det låg i luften. Men den utlösande faktorn var mordet på monarkistledaren Calvo Sotelo. Han mördades 13 juli i Madrid. Detta var en vedergällning för mordet på José Castillo, en republikansk löjtnant, som skjutits ihjäl dagen innan.

Upproret började 17 juli i Marocko. Regeringen och folket stod maktlösa, armén och civilgardet verkade ställa upp bakom upproret. Folket var obeväpnat och kunde inte försvara sig. Azaña bestämde sig dock snart för att dela ut vapen till folket och fackföreningarna. I Barcelona och Madrid slogs de anarkistiska gatustridsexperterna sida vid sida med socialister och kommunister. Där blev revolten ett fullständigt misslyckande. Fascisterna kontrollerade dock ett område av norra Spanien som från Atlanten och Portugal sträckte sig öster ut till mellersta Aragonien. De enda som ställde upp på republikens sida från armén var det oansenliga flygvapnet och delar av flottan som gjort mytteri mot sina befälhavare. Franco hade från början brist på stridsvilliga trupper. Det hade aldrig blivit något krig om inte Tyskland och Italien försett Franco med fartyg och flygplan för att föra över de moriska trupperna i Marocko. Dessa var väl beväpnade elittrupper vilka kom att spela en avsevärd roll i början av kriget. Nationalisterna, som upprorsmakarna kallade sig, hade stora framgångar. Folket var slaget med häpnad och saknade vapen och matriell för att kunna försvara sig på ett riktigt sätt. Det största motståndet som gavs kom från de milisgrupper som hade bildats i kommunerna på landsbyggden. Men dessa hade ett svårt uppdrag. Under vintern frös många soldater ihjäl i skyttegravarna. Många många fick kapa kroppsdelar p g a förfrysningsskador. Franco var nu obestridd ledare sedan General Sanjuro hade omkommit i en flygolycka.