Regeringen var en centerkoalition, ledd av radikalerna. Premiärminister blev de ambitiösa men självupptagna strebern, Lerroux. Gil Robles låg dock ute i kulisserna och väntade på sin chans att ta över makten. Även om det var en centerkoalition så styrdes landet med en politik som mer verkade höra hemma på högerkanten. Lerroux fick det dock inte lätt. Redan under de första veckorna efter valet sattes en våg av anarkistiska strejker och våldsdåd igång. De angrep bl a isolerade civilgardesposteringar och fick expresståget mellan Sevilla och Barcelona att spåra ur; ungefär 19 människor dödades. Dessa oroligheter var delvis följden av en ny och självfördärvande egoism bland arbetsgivare och kapitalägare, som i hela Spanien firade högerns seger i valet genom att höja hyror och sänka löner. På flera ställen utropades "frihetlig kommunism". I Zaragoza slogs en revolutionär rörelse mot polis och militär i flera dagar.
På nyåret 1934 vidtog regeringen en rad åtgärder som var avsedda att sätta stopp för föregångarnas reformer. Prästerna skulle även fortsättningsvis få ut sina löner, jordbruksreformen övergavs och religiösa skolor fick återigen existera. Amnesti beviljades politiska fångar som General Sanjuro och alla som satts i fängelse för revolten 1932. Denna mildhet kom att inspirera kuppmakare över hela landet. Högern firade och ansåg att socialisternas nederlag var en seger för det gamla Spanien. De utnyttjade situationen till att återuppta sin gamla ställningar. Socialisterna svarade med att misströsta och ibland till och med fördöma republiken. Azaña försökte lugna ner dessa stämningar men misslyckades på vissa ställen. För monarkisterna var dock inte regeringens politik tillräcklig. De började planera för en ny pronunciamiento. Den 31 mars 1934 besökte monarkisktledaren, Antonis Goicoechea, Mussolini. Där blev han lovad en halv miljon pesetas, 20 000 gevär, 200 kulsprutor och 2000 granater, samt mer så snart upproret inleddes. Pengarna levererades dagen därpå och snart började man förbereda sig på ett nytt uppror.
Lerroux avgick snart i protest mot president Zamoras underskrift på den lag som frisläppte general Sanjuro. Den nya premiärminister var också radikal. Han var en oföretagsam jurist från Valencia och hans namn var Ricardo Samper. Situationen i landet blev inte heller bättre av att Kataloninen och de tre baskiska provinserna allt mer började förespråka självstyre. Nationalisterna fick allt fler anhängare. CEDA gav till hösten till känna att de inte längre tänkte stödja sampers regering. Samper avgick och Lerroux blev åter premiärminister. I sin regering valde han in tre CEDA medlemmar. Vänstern såg detta som ett steg mot en fascistisk stat och utlyste generalstrejker på olika platser. I oktober genomfördes revolutioner i Barcelona och Madrid, men de slogs snart ner av militären.